- Muntligt berättande har alltid haft en viktig roll i min släkt, men att skriva lyfter fram språkets och formens betydelse för berättelsen. Det där - att vässa språket och skärpa till formen - är intressant, tycker jag.

 - Jag gillar när det är fart och snabbhet i berättandet... så jag försöker hitta en lite egen väg med romanformen. Inget nytt under solen, naturligtvis, men... min bok Mörtens smärta innehåller sju texter som var och en har sin egen spänningskurva och sina egna konflikter, och... tillsammans bildar de en roman, där bondgrabben Micke Palmér med tiden utvecklas till chef för en internationell arkitektkoncern... och så småningom till funktionshindrad åldring med prostatabesvär.

 - Det inledande "titelspåret" Mörtens smärta och Tysken, som båda kan läsas här på hemsidan,  är riktigt välfungerande texter som håller publiken på tårna... Det säger åtminstone mina testläsare. Intresserade förläggare som vill läsa hela boken kan rekvirera manuskriptet via e-postadressen här.

- Den obehaglige tysken har jag träffat i Abisko med träarm och allt. Min tolv år äldre flickvän som fick ont i knät och blev hämtad av Fjällräddningen hette faktiskt Anita. Det var hon och jag som träffade det exhibitionistiska paret i texten - nederländskan och fransmannen. Och kapten Hart var en verklig svensk hjälte i Andra världskriget, som under annat namn råkade bli min lärare i närstrid, när jag gjorde lumpen.

 - Så långt skulle jag inte vilja sträcka mig. Men mycket av det som händer i mina texter har verklighetsbakgrund.

 - Ha, ha... Nej, men det är sant att Micke Palmér och jag delar många egenskaper och erfarenheter.

 - Byn Vasslösa utanför Norrköping och medlemmar av släkterna Merkel och Palmér återkommer ibland. I Den svanslösa grevinnan spelar den autistiska Matilda Ekman huvudrollen, men den som löser morden är Sherínn Ahmadzai - en vacker, enfotad kommissarie som gärna skjuter för att döda. Sherínn är också centralgestalt i Likets leende, och hon har en viktig roll både i Gustaf - återkomsten och Den persiska mattan. Och den tråkige sanningssägaren, advokaten Metzger, är en tacksam typ att återanvända.

- Jag omringar och svälter ut adjektiven, och sedan skjuter jag ner adverben. Var det inte så du menade? Okej, vi tar om... När den är som bäst fungerar en episk text som teater. Författaren målar upp en scenbild - en miljö - med noga utvalda penseldrag och färgklickar - här är adjektiv tillåtna. Så kommer rollfigurerna fram på scenen och börjar samtala och interagera, och (bara) genom deras samtal och interaktion växer vår uppfattning om dem fram. Det där är inte enkelt att tillämpa i ett skönlitterärt verk, men det är elegant och effektivt när det lyckas. Man kan lära sig mycket av att läsa och begrunda Ingmar Bergmans så kallade filmberättelser, framför allt Den goda viljan och Fanny och Alexander.